Del 5: Hoten - “du ska dö din fuskande hora”

I samband med att jag lämnade in en skrivelse till den nämnden där jag beskrev bland annat den felaktiga metoden som hade använts i “Experiment 2”, så började hoten komma. 

Det började smått. “Käft hora”, skrivet på en whiteboard som jag använde. En bok som hette “silence of the grave” i mitt postfack tillsammans med snorigt papper. Ett toapapper med ett kors på instucket under min kontorsdörr. När jag lämnat ett gemensamt laboratorieutrymme för att hämta utrustning så hade alla mina saker slängts på golvet när jag kom tillbaka.

Sen tog det fart. Lappar i mitt postfack med min familj ritade som streckgubbar, överkryssade. Lappar med olika varianter av budskapet att jag var en fuskande hora/fitta som skulle dö/hålla käft. Kemikalier uthällda i min kyl så att allt förstördes. Prover som tagits under 10 år och samlats för att göra en stor analys - förstörda. Min man, som var forskargruppsledare, fick också hot. Han skulle lämna mig, “annars”. Vår då 2-åriga son hotades till livet.

Det kändes som att jag hade hamnat mitt i ett krig. Jag var livrädd på jobbet, och vågade inte röra mig ensam i korridorerna. Jag höll vår son hemma från förskolan så ofta jag kunde. Jag vågade knappt gå ut.

Till slut beordrade min prefekt att jag skulle få ett överfallslarm, och att en väktare skulle följa mig överallt på jobbet. Trots väktarbeskydd så fortsatte hoten komma, ibland nästan dagligen. Min prefekt berättade glatt för mig under ett möte att anmälarens huvudhandledare hade sagt under ett möte att det förmodligen var jag själv som lade ut hoten, för att “distrahera från fusk-utredningen”. Detta fick stå helt oemotsagt, och publicerades till och med i Sydsvenskan uttalat av en "anonym källa", trots att det var en fysisk omöjlighet under tiden jag hade väktarbeskydd.

 

Jag och min man krävde flertalet gånger under det 1,5 år som hoten pågick att ledningen på medicinska fakulteten där jag arbetade skulle ta tag i problemet och göra en utredning. Jag grät ofta under möten med diverse chefer, och kunde inte sova på nätterna. Till slut kallades jag till ett möte med min labbchef och min avdelningsschef. Äntligen tänkte jag, nu gör man något! 

Deras förslag var att man två månader senare skulle göra en skyddsrond med en enkät som fokuserade på det psykosociala. När jag inte upplevde att detta räckte för att få råda bot på att någon lämnade dödshot till mig, lät man istället en konsult från Omnia intervjua alla personer som arbetade på arbetsplatsen, med syfte att “kartlägga arbetsmiljön”. Konsultens slutsats var att det var fel att låsa dörrarna kring mig och som en konsekvens kunde jag inte inte få arbeta inom låsta dörrar. Dessutom tyckte Omnia-konsulten att jag fick “extra uppmärksamhet” eftersom jag hade väktarbeskydd, och att detta bidrog till en negativ arbetsmiljö. Ingen kom med ett enda förslag kring hur man skulle utreda eller förhindra hoten. Alla hoten polisanmäldes. Inte ett enda fingeravtryck eller DNA-spår fanns att hitta på lapparna/breven. De var i princip helt sterila. 

En dag orkade jag inte mer. Ytterligare ett hot mot min familj hittades i ett skåp som tillhörde mig och min man, och säkerhetschefen som kom för att hämta hotet och lämna det till polisen såg att jag var vit i ansiktet och höll på att svimma. Han bokade en tid åt mig nästa dag hos företagshälsovården, och jag blev sjukskriven.

 

I ett par dagar efter sjukskrivningen var det tyst, och lugnt. Sen kom hoten hem till vårt hem. Mellan 1-3 gånger i veckan fick vi hot om att jag skulle dö, min man skulle dö, vårt barn skulle dö. Jag skulle “hjälpas” dricka saltsyra tills jag dog. Jag skulle skjutas med ett nackskott. Man skickade pulver. Man lämnade hot i portuppgången, de gånger den gamla dörren i vårt hus från 1920-talet  inte helt gått igen när någon granne gått ut. 

Jag fick agorafobi, något som sitter i än. En dag satt jag hemma med vår son, som hade fått stanna hemma med mig då han var förkyld. Sonen sov, och jag satt och läste i vårt vardagsrum. Plötsligt hör jag hur postfacket i dörren öppnas. Jag tyckte det var konstigt, det var lite för sent för posten att komma så jag gick upp för att titta efter vad det kunde vara. Jag såg två fingrar som höll upp brevinkastet och två ögon som tittade in. När personen fick syn på mig så släppte hen inkastet och sprang iväg ned för trappan, så hårt att det ekade. Jag blev rädd, men förstod inte riktigt. Jag öppnade dörren, och utanför på golvet låg ett nytt hot. Jag minns inte så mycket mer av den dagen, jag tryckte på mitt överfallslarm i panik och var helt övertygad om att personen hade sprungit för att hämta ett gevär och skulle skjuta mig och min son. Väktare och polis var snabbt på plats, men personen hade hunnit springa iväg.

Efter att jag varit sjukskriven en längre tid och skulle försöka återgå i tjänst får jag och min man nog av den skrämmande och toxiska arbetsmiljön och begär att vårt laboratorium ska flyttas. Flytten får forskargruppen bekosta själva, och inga som helst säkerhetsåtgärder tas med tanke på de hot jag fått om bland annat att tvingas dricka saltsyra. Saltsyra är en av de kemikalierna som finns enkelt tillgängliga i alla byggnader. När jag frågar hur de tänker kring hotet om att jag ska skjutas, får jag till svar att “någon kommer säkert att reagera om det kommer någon med skjutvapen”.

När vi är på plats i det nya labbet, som ligger ca 60m från det gamla i ett annat hus, så meddelar man att jag inte längre kommer att få väktarbeskydd. Det räcker tydligen att min man eller någon av mina kollegor finns med mig. Jag frågar flera gånger vad ledningen tänker sig att min man eller mina kollegor ska göra om det kommer någon med saltsyra eller skjutvapen, utan att få något svar. Återigen ber jag och min man om att man ska göra en utredning och en riskbedömning, och bland annat se till att inga obehöriga kan komma in i vårt labb. Vi får som svar att det bara är personer med passerkort som kan komma in, och att inga andra säkerhetsåtgärder kommer tas. Detta trots att det är en person med passerkort som lämnat de tidigare hoten på arbetsplatsen - och att det är personer med passerkort som har tillgång till saltsyra.

Min man och jag meddelade ledningen för medicinska fakulteten varje gång det kom ett nytt hot. Både han och jag fortsatte be om en utredning av situationen varje gång utan resultat - och till slut anlitade jag en jurist för att få hjälp. Då meddelade dekanen och vice-dekanen att de avvaktade resultatet av fusk-utredningen innan de tänkte göra något åt hoten. Vi trodde inte det var sant - det är alltså helt okej att hota någon för att de blivit anklagade för forskningsfusk? Och är det en olycklig slump att jag blev oskyldigt fälld för att ha fuskat och sedan avskedad? Bra frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på.

Min jurist anmälde Lunds Universitet till Arbetsmiljöverket för deras bristande hantering av hoten. Arbetsmiljöverket utredde situationen och kom med mycket skarp kritik mot hur ledningen hade hanterat ärendet. 

Även efter jag blev fälld och avskedad för fusk, ca 1,5 år efter första hotet, så fortsatte hoten att komma. Vid det laget hade min familj och jag ansökt om att få skyddade personuppgifter, och stod i begrepp att flytta till hemlig address. Fram till dagen vi flyttade ut fortsatte hoten att komma. De flesta hade temat “hahaha hora jag vann”, och “om du bestrider så ska du/din son dö”. Sedan vi flyttat till hemlig ort och fått personuppgiftskydd så har vi inte nåtts av nya hot.

Den självklara frågan som alla ställer är: vem tror jag ligger bakom hoten? Polisen har i sin utredning kommit fram till att hoten är starkt kopplade till fuskutredningen, och att det är någon med god kännedom om den som ligger bakom hoten. Vem kan det vara? Det är inte en stor skara kandidater, men eftersom det saknas fysiska bevis på själva hoten så kan jag inte peka ut någon enskild.